Vem är du - egentligen?
Jag inleder den här texten med en fråga som jag själv tycker är ganska jobbig för vad ska man svara på sånt?
Det har hänt att frågan - vem är du? - har ställts till mig, när jag sökt olika jobb och jag ogillar den lika starkt varje gång. Jag sitter där framför den potentiella arbetsgivaren och funderar febrilt. Vad vill hen höra? Mina egenskaper, utbildning, intressen eller kanske något om min uppväxt och livet här och nu..? Jag tittar på personen mitt emot mig och försöker lista ut vad som är rätt sak att svara…
Jag inser att både jag själv och andra ofta definierar oss på detta vis genom att beskriva oss genom sådant som anger vår position i världen. Jag är någons mamma. Jag är socionom. Jag är äldst av fem syskon.
Vi kan också besvara frågan genom att klistra på oss egenskaper - positiva eller negativa - som vore de etiketter på en syltburk. Jag är verbal och handlingskraftig men hopplöst glömsk.
Både de som gått igenom svåra tider och de som upplevt stor framgång riskerar att fästa stor vikt vid sina historier om livet. Som om detta som hänt oss vore det som definierar vilka vi är.
Det har hänt att jag ställt frågan - vem är jag - till mig själv och känt mig helt tom på svar. Till sist konstaterr jag att det är en existentiell fråga. Den är lika evig som frågor om var universum tar slut eller om hönan eller ägget kom först?
Detta med min position i samhället, mina egenskaper eller historier om livet säger en hel del om hur jag ser på mig själv. Det beskriver mina självbilder. Det ger däremot inget svar på vem jag är - egentligen.
Vem är jag? frågar jag mig själv.
Och vem är jag, denna iakttagare av mig, som ställer frågan?
