Mitt innersta väsen
Jag läser om människor på väg att dö igen. I förra veckan var det Ulla-Carin Lindquists bok "Ro utan åror" som fyllde mig med ljus och tankar. Nu är det Kristian Gidlunds "I kroppen min".
Varför denna upptagenhet vid döden? undrar jag ibland. Men så läser jag avsnittet "Min arm om dina axlar" där Kristian summerar allt det kärleksfulla och vackra som livet gett honom och så vet jag plötsigt svaret på min egen fråga.
Alla dessa människor i dödens närhet påminner mig om vad som är det mest centrala i min livssyn.
Livet är den största gåvan. Att finnas är oändligt stort. Jag vill leva i var enda sekund, jag är tacksam för varje ögonblick. Mitt innersta väsen är kärlek.
Detta har inte alltid varit min sanning. En gång var jag en ledsen, arg och ihålig, ung kvinna. En gång var jag en stressad, bitter, och förvirrad småbarnsmamma. Jag har inte alltid varit den jag är idag. Vägen hit var ganska lång.
Men jag har i någon mening alltid varit en kämpe. Jag har har varit seg. Jag har inte varit sorten som bara lägger sig ner och ger upp.
Och jag har kommit hit även om vägen var lång. Jag tog mig hit även om det betydde att jag fick vända upp och ner på en och annan uppfattning. För om vi gör som vi alltid gjort så blir det, som bekant, som det alltid blivit. Kanske är den mest upprepade galenskapen denna, att göra om samma sak och förvänta sig ett annat resultat?
Förändringar kan börja i vilken ända som helst. I livet, om än inte i naturvetenskapen, kan vi vända på orsak och verkan. Om vi tänker annorlunda så kommer vi att handla annorlunda och världen förändras. Om vi gör helt nya saker kommer vi att uppleva nya känslor, ibland starka nog att rubba en världsbild.
Förändringen kan börja i vilken ända som helst. Vägen finns här, var vi än är. Om inte förr, så tycks det vara i dörröppningen mot döden som vi människor verkligen inser att vi lever, att vi är tacksamma, att vår innersta kärna är kärlek.
