Den förälskelse som aldrig blev
Du behöver inte vara rädd. Jag kommer att låta dig gå. Jag hade aldrig någon avsikt att följa efter. Jag vet inte om du förstår men i stunder likt denna ser jag en särskild sorts skönhet som tiden snabbt löser upp. Som drömmar, som dimslöjor, som en såpskimrande bubbla i den vinterkalla luften.
Men jag har känt en viss oro, att det var annorlunda för dig. Jag tänker att din insats var högre och att mitt tilltag var över gränsen. Jag vill säga att jag bara ville dig väl men att jag är impulsiv och ibland lite obetänksam. Jag hoppas allt gick bra och att jag inte hejdade dina steg - framåt.
Jag skäms lite för att det jag nu sagt inte är hela sanningen. Jag hade en agenda. Jag mätte upp och tänkte ut. Jag ville något med dig. Jag tog något som jag inte är säker på om du ville ge. Nej, jag ska inte följa efter men jag undrar om du har känt dig lurad? Och jag undrar om du saknar mig med?
Det finns en punkt mitt i bröstet där det plötsligt kan suga till och jag känner hur jag andas dit när jag tänker på dig. Ja, jag tänker på dig ganska mycket. Jag tänker på dig och jag minns. Jag minns din kropp, dina händer och jag minns din blick. Jag ska inte tjata men en liten stund till får det vara bara så att jag blundar, andas och minns.
Snart ska du få gå...
