På väg till jobbet - en liten reflektion kring känslor
Livet består av mycket vardag då tiden bara rinner på och almanackan fyller sig själv. Då kan det vara lätt att tappa bort sig själv.
I bilen på väg till jobbet har jag därför lagt in rutinen att stanna upp ett slag. Slappna av. Andas. Dra in luften och känn hur den fyller lungorna. Släppa ut den igen och låta tankarna tystna. Jag ser mig omkring och noterar utan ord vad jag ser. Jag lyssnar inåt. Hur känns kroppen idag? Hur mår jag? Vad är det för känslor som rör sig i mitt inre?
Just idag är jag ledig och sitter i soffan och andas. Jag känner att axlarna är spända eftersom jag sitter i en obekväm position men jag är mätt och utvilad. I maggropen ligger någon slags otålighet… En fysisk rastlöshet och vilja att röra mig. Kanske är det läge för en promenad efter skrivandet?
De här stunderna om morgonen känns viktiga för det är så lätt att tappa taget om sig själv och sina känslor. Det är så lätt att ständigt sträva framåt och ha tankarna på det som ska hända härnäst. Jag måste göra mig i ordning för sen ska jag till jobbet. Jag måste bara ringa det här samtalet för att sen prata med kollegan. Det är lätt att helt glömma bort att stanna upp och känna efter… Hur är det? Hur mår jag?
Jag tänker att jag är en person som särskilt mycket behöver öva på att känna in mina känslor eftersom jag tillhör dem som redan från barnsben lärde sig att mest lyssna utåt. Som en parabol avläste jag oroligt ljudvågor från andra sändare. Vad känner mamma? Hur mår pojkvännen? Vad tycker kompisarna? Jag fokuserade långt mer på andras känslor än mina egna. Jag lärde mig att tyda andras känslospråk men var analfabet när det kom till att avläsa mitt eget.
Utan tillgång till mina egna känslor blev jag en vilsen person. Jag hade svårt att hävda mig eftersom jag inte visste vad jag behövde. Idag tänker jag att känslorna är inre termostater som visar hur jag mår och vilka behov jag har i stunden. Känslorna förmedlar ingen objektiv sanning men att jag känner det jag känner är alltid sant.
Detta att inte behöva pröva mina känslors giltighet ger trygghet. Jag behöver inte förklara mig, varken för mig själv eller andra. Jag känner det jag känner.
Valet att inte se mina känslor som objektiva sanningar ger flexibilitet. Är jag rädd behöver det inte betyda att något är farligt. Om jag är arg måste det inte innebära att något är fel.
Modet att bjuda in alla mina känslor ger styrka för jag tror att den som stänger sig för smärtan också skjuter också igen dörren för glädjen. Jag tror att den som vill känna varaktig lycka behöver odla en grundinställning av villkorslös kärlek till livet. Hela livet.
