När ska vi prata om sex?
Ibland känns det som om jag lever i två världar.
I min ena värld - den vardagliga - är sex något privat och känsligt som man helst inte pratar om. I den världen finns ungdomar som lär sig sex genom att titta på nätporr och FI-politiker som vill förbjuda samma porr för att de ser dessa skildringar som en form av mäns våld mot kvinnor.
I den världen har långvariga, monogama, hetrosexuella relationer hög status samtidigt som anonyma, svenskar avslöjar sina otrohetsaffärer i Expressen.
I min andra värld - med sexsibility, joyride, tantra etc - är sexualiteten en grundläggande aspekt av detta att vara människa och man pratar öppet och rakt på sak om sin sexulitet och sina relationer. Människorna som jag möter där betonar värdet av att vara medvetet närvarande i sexet, så väl som i livet, de är explorativa men återkommer till samtycket som grundläggande princip.
I den världen avgörs den sociala rangordningen inte av relationsstatus och möjligheten att tala om känslor, kärlek och sexualitet utan att skambeläggas skapar möjligheter att jämföra sina erfarenheter öppet.
Jag uppfattar att människorna i båda dessa "världar" egentligen har samma mål. Vi vill alla att sex mellan människor ska baseras på respekt, ömsesidighet och omtanke. I båda världarna finns människor som ser att vi lever i en kultur där vi har låtit porren och kommersialismen kidnappa sexualiteten och att det finns ett skriande behov av motkrafter.
Jag ser också att det i min ena värld finns människor som försöker lösa problemet med förbud medan de personer jag möter i den andra världen ofta aktivt arbetar för att förmedla ett positivare och mer kärleksfullt budskap om sexualitet i samhället.
När mina världar möts väcks ofta rädslor. För människor som är socialiserade in i en världsbild där sexualiteten, och inte minst de privata sexuella upplevelserna, är tabu att tala om blir det sexpositiva budskapet ofta svårt att ta till sig. Jag har ibland fått frågor om jag tillhör en sekt och om jag säljer sex men oftare möts jag helt enkelt av tystnad, av uteblivna frågor och bytta samtalsämnen.
Någon skulle förstås kunna invända att detta faktiskt kan bero på att mina medmänniskor inte är särskilt intresserade av att prata sex med mig och jag ska säga att jag har övervägt det alternativet. Vad jag landade i är att översvämningen av porr på internet, de oändliga variationerna av sexuella budskap i reklamen, de anonyma svenskarans sexberättelser i kvälls- och veckotidningar talar sitt tydliga språk. De flesta av oss är intresserade av sex. Sexualiteten är en grundläggande aspekt av vår mänskliga natur. Tystnaden är inte ett resultat av ointresse utan av oförmåga att tala om det som vi ett under ett helt liv tränats i att tiga om.
Så jag skulle vilja ställa frågan;
När ska vi börja tala om sex? Med varandra? Med våra barn? Med våra tonåringar?
Och jag skulle vilja ställa frågan om vad det är som hindrar oss från att göra det redan nu? När ska vi våga möta våra rädslor, våra tabun och våra tillkortakommande? Vågar vi vara i den sårbarhet som krävs för att tala om sånt som inte fungerar? Vågar vi stå i det mod som krävs för att berätta vad vi önskar? Vågar vi stanna i den otillräcklighet som blottläggs om det skulle visa sig att tonårsbarnen vet mer än vi?
