Min kropp - en tanke
Den grundläggande principen är enkel. Allting jag förnimmer, känner och upplever är i någon mening tankeinnehåll i mitt medvetande.
Jag använder mina sinnen för att inhämta information om världen. Till och med informationen om min egen kropp filtreras genom sinnena, tolkas och blir till tankar.
Allt jag upplever formas i mitt medvetande.
I spegeln ser jag mina kropps former. Jag känner doften från mitt hår och känner värmen från min hud. Tungan stryker mot läppen och jag känner smaken av blod från självsprickan i mina vinternariga läppar. I den eftermiddagstomma lägenheten kan jag höra ljudet av mina egna andetag.
Med andra sinnen hade uppfattningen om min kropp och världen utanför den varit en annan. Utan medvetandet funnes ingen uppfattning alls. Varken av mig eller världen. Vem är då jag att säga vad som finns - egentligen. Vem är jag att svara på frågor om världens beskaffenhet. Vad skulle jag ha att säga om vad som är den yttre verklighetens grundvalar?
Kvantfysiken har visat oss att kroppen, liksom resten av den materiella världen omkring oss, på en subatomär nivå mest består av tomrum. Ändå uppfattar vi kroppens fasthet, tyngd och rörlighet med självklar visshet. Alla dessa egenskaper är projektioner från vårt medvetande. Födda och formgivna någonstans långt inne i vårt psyke.
Paradoxen skaver mot mitt behov av fast mark att stå på.
Om allt som kroppen för med sig, njutningen, smärtan, det oundvikliga åldrandet och döden endast är mentala upplevelser. Vart lämnar det mig? Drömmar och fantasier flyter ihop med det jag uppfattar som en yttre given verklighet.
Kroppen som tanke. Träd, hus, bilar och andra människor som tankar formade i mitt medvetande. Jag greppar det nätt och jämt på ett teoretiskt plan och förmår än mindre uppbåda någon känslomässig acceptans. Ändå kan jag inte släppa min nyvunna världsbild.
Jag skapar min upplevda kropp. Min upplevda värld.
I sin bok “Kroppskänning” skriver Anna Bronstein att “kunskapen om världens mentala karaktär löper som en underjordisk källåder genom flera av mänsklighetens stora andliga traditioner”. Hon förklarar att inom alkemin talar man om medvetandet som ett kärl som behöver förseglas för att andliga utvecklingen ska komma igång. Detta sker automatiskt när jag inser att ingenting som jag upplever någonsin sker utanför mitt medvetande. Allt finns i kärlet. Allt händer i mig.
Jag läser hennes ord och kan ännu inte riktigt formulera svaret på mina egna frågor.
Vart lämnar det mig?
Vilken makt över mitt eget liv
vilar i detta?
