Konsten att dö - är att lära sig att leva
En dag kommer jag att dö. En dag - imorgon eller om 50 år - har jag inte enda val kvar att välja. Inga fler misstag kan begås och inga stordåd uträttas. Ingen följer mig och inget får jag ta med.
Oundvikligheten såg jag länge som ett skäl till att ignorerar döden. Jag tänkte att det inte fanns någon anledning att bry sig om det jag ändå inte kan påverka.
Så småningom började jag tänka annorlunda. Jag insåg att den dagen - imorgon eller om 50 år - då jag ska dö, vill jag inte dö i ångest. Jag vill dö med en känsla av att det är ok. Det är som det ska vara och det liv jag fått till skänks har jag levt väl.
Idag tänker jag att det är oerhört viktigt att lära sig att dö. Jag tänker att det faktiskt är det samma som att lära sig att leva. Det handlar om att använda det liv som anförtrotts mig på mitt bästa sätt. Det betyder också att jag behöver omfamna det som sker utan förbehåll. Det kräver modet att i varje stund vara beredd att släppa taget och möta det okända utan rädsla.
Varje morgon bör jag fråga mig själv om jag är redo? Om detta är dagen, har jag då gjort det jag behöver göra? Är jag den person jag vill vara?
