Jag kräver mera färger av solnedgången
“Perhaps the only difference between me and other people is that I’ve always demanded more from the sunset. More spectacular colors when the sun hit the horizon. That’s perhaps my only sin.”
Joe (Charlotte Gainsbourg) summerar i tre meningar hela kärnan i Lars Von Triers mörka filmskapelse, Nymphomaniac.
Joe försvarar outtröttligt, filmen igenom, sin rätt att vara den hon är. Samtidigt är hon sin egen åklagare, sin egen domare och allt eftersom timmarna går och historien växer fram också allt mer ett offer för sitt eget utmätta straff.
Berättelsen om Joe är svart,vacker och bitvis förvirrande. Den berör mig och den lämnar mig med många frågor.
"I’ve always demanded more from the sunset". Naturligtvis är det så att Von Triers berättelse berör mig därför att filmen ställer frågor som också jag ställt till mig själv. Den är angelägen för mig därför att Joe, i tre meningar, också summerar mitt eget drama.
Varför är jag inte nöjd när jag har det bra? Varför begär jag mer av livet än andra människor? Vad är det som hindrar mig från att vara varlig med dem jag älskar mest?
Det finns en kärleksfull, medkännande röst i mitt inre som säger att det inte finns något fel. Jag, liksom andra, är den jag är och skulle inte vara annorlunda. All denna obändiga energi, min målmedvetenhet, mitt egensinne och min starka lust är gåvor som givits mig. Allt detta är egenskaper som gör att mitt liv inte kan bli ett grått och stillsamt liv. Min person kan aldrig bli en dussinperson, dold i mängden. Jag är född att gå min egen väg.
Denna medkännande röst säger till mig att dessa egenskaper är gåvor men också bördor som jag villigt behöver bära om jag ska gå den väg som är min och förverkliga den potential som är möjlig för mig.
Jag är fri att använda min kapacitet och jag är fri att låta den vara men jag är den jag är. Likt den fula ankungen i HC Andersens saga är jag en svan oavsett vilken ankgård jag fötts i. Det finns inget som hindrar att jag lever som anka men jag ska kanske inte inbilla mig att livet blir mera enkelt så.
Jag är den jag är och skulle inte vara någon annan.
Jag väljer att lyssna till den kärleksfulla, medkännande rösten. Jag väljer en annan väg än Joes destruktiva självbestraffning. Jag väljer att säga; Ja, jag kräver mera färger av solnedgången. När jag har det bra vill jag ha det bättre. När allt är stilla börjar jag fäkta med armarna så vinden tar ny fart.
Jag är den jag är och vill inte vara någon annan.
