Jag är här
Innanför ytan bär jag, liksom de flesta av oss, på en negativ självuppfattning. Jag kan skämmas och oroas för vad andra skulle tycka om de visste hur jag egentligen är. Mina drömmar - storslagna eller dunkla. Mina sår - en del smärtar än… Mina tillkortakommanden - tänk om någon ser dem!
Jag gömmer mig för andra men också för mig själva. Jag håller mig gärna på ytan i hopp om att det som inte syns inte heller finns. Mitt undvikande blir samtidigt ett skydd för mina negativa självbilder. Hur ska den dolda självkritiken någonsin kunna ifrågasättas? Inne i den mörka garderoben dömer jag mig själv så som jag också dömt andra.
Fri blir jag om jag inser att de negativa självbilderna inte är jag. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.
Jag vill lära känna mina bilder. Jag vill älska och förlåta dessa mörka bilder av mig själv och andra. Först då kan jag släppa taget om dem. Först då är jag fri att vara jag.
Jag är hel. Jag är kärlek. Jag är fri att vara här.
Jag kan slappna av och bli medveten.
För jag
är redan här.
