Dags att vidga ditt livsrum..?
Bli den du är!
Vad är jag rädd för? frågade jag mig själv där jag stod i utkanten av kurslokalen och tittade prövande på de andra kursdeltagarna i rummet. Vi var ett 20-tal män och kvinnor i olika åldrar samlade för en långhelg på Skeppsudden, en vacker kursgård utanför Norrköping. Kursledaren, Calle Rehbinder, hade just berättat att vi skulle inleda med att dansa - utan kläder….
Känslan som uppfyllde mig just då var inte svår att definiera. Jag var rädd. Snudd på paralyserad. Jag funderade på att helt enkelt lämna rummet. Jag ville tala om för de andra att jag faktiskt är en person som inte dansar ens med kläderna på. Sen tänkte jag att det inte var någon mening med att säga något. Det skulle bara göra situationen ännu mera pinsam. Bäst kanske att ändå försöka…
Jag förstod i den stunden inget av vad detta skulle vara bra för. Än mindre förstod jag hur jag någonsin tyckt att detta med tantrakurs skulle vara en kul idé.
Trots denna inledning stannade jag på TantraLila hela helgen. Och när jag for ifrån Skeppsudden på söndagskvällen kände jag mig mer upplyft, fri och levande än jag gjort på mycket länge. Jag funderade på varför och kom på att en viktig faktor var just detta att jag hade utmanat min rädsla.
Vid flera tillfällen sedan dess har jag funderat på vad rädsla är.
Rädsla är en känsla som ger mig viktig information. Rädslans funktion är att varna mig för faror. Farorna kan vara verkliga eller inbillade. De kan finnas i min yttre eller inre värld. Oavsett vilken sorts rädsla det är jag känner blir min automatiska reaktion ofta att skydda mig. Om jag håller på att bli påkörd är det förstås bra men jag hyser många andra rädslor som är mer eller mindre obefogade. Ibland är jag överdrivet rädd för att göra bort mig. Jag oroar mig för vad andra ska tycka. Risken att misslyckas skrämmer mig också.
Rädslan är med andra ord en känsla som skyddar mig från att uppleva andra ännu plågsammare känslor - som skam, sårbarhet eller misslyckande.
Rädslans baksida är alltså att jag avstår från att göra en del saker som jag egentligen vill göra. Som att hoppa fallskärm eller starta ett eget företag. Rädslan hindrar mig från att uttrycka delar av min personlighet. Jag delar inte mina debattartiklar på Facebook och jag berättar inte för släkten att jag lever i en öppen relation.
Jag avstår från att fullt ut vara jag.
Några månader senare ringer jag upp Calle Rehbinder för en intervju. Jag känner att jag vill vet mer om hur han ser på det här med att utmana sina rädslor.
Calle säger till mig att alla har gränser men att det viktigt är att ha gränser där jag vill ha dem.
-
Det är inget självändamål att spränga gränser. En gräns som du mår bra av behöver du inte flytta på. Den ligger nog bra där den ligger. Om du däremot upplever att ditt livsrum blir begränsat. Att det finns saker som du drömmer om som du inte kan uppleva för att du har satt dina gränser för snävt då kan du behöva gå utanför ditt revir och bryta ny mark för att växa som människa. Du kan bli rikare, mer levande, storslagen men det händer bara om du vågar gå utanför staketet.
Calle beskriver att det han gör i sina kurser är att skapa ett rum fullt med tillåtelse att vara sig själv. Det blir tillåtet att njuta, leva och leka. Han säger;
- Det är leken som är den effektivaste vägen till det djupaste allvaret. Genom leken och skrattet öppnar vi upp otroligt effektivt. Vi blir vidöppna för känslor och kärlek. Det bubblar upp massor av känslor på våra kurser för att det finns ett tryggt rum. Jag brukar prata om att jag skapar magiska rum. Det är samma sak som när man skapar en teaterpjäs eller en konsert. Det är ett rum som är separat från vardagen. I det här magiska rummet är allt tillåtet. Här kan vad som helst hända.
Samtidigt betonar Calle att närdu utforskar ditt livsutrymme så är det viktigt att göra det med stor medvetenhet, respekt och integritet.
- Därför är samtycke grundläggande för mig. Du behöver ha samtycke från andra men också från dig själv. Det kan vara oerhört givande att utforska och utvidga ditt livsrum men det finns en risk att du faktiskt gör dig själv eller någon annan illa om du inte samtidigt är lyhörd för dina egna och andras integritetsgränser.
Kvällen efter jag intervjuat Calle Rehbinder fortsätter jag att tänka på det här med rädsla och livsutrymme. Jag kommer fram till att det verkligen är så att varje gång jag ger efter för min rädsla så stärker jag den. Varje gång jag låter rädslan ställa upp ett hinder för mig själv så minskas mitt livsutrymme.
Om jag dessutom låter detta hända utan att jag är medveten om vad som sker kommer det att resultera i att jag uppfattar mitt krympta livsutrymme som det enda utrymme som finns för mig. Jag kommer att uppfatta min egen krympta person som den enda person jag är och kan vara. Jag ser det inte som ett val utan som en självklar och oföränderlig verklighet.
Min verklighet. Den jag är. Jag.
