Är jag beredd att bli lycklig?
Om kvällarna brukar jag göra en kort summering av dagen genom att notera tre saker som jag denna dag kan känna tacksamhet för och tre saker som jag har gjort bra. Det är en vana jag la mig till med under en tuff period i livet och den hjälpte mig att hitta pärlorna i vardagen även när det mesta kändes ledsamt och jobbigt.
Det senaste året har jag haft mängder av glädjeämnen och tacksamhet i mitt liv och då märker jag att det motsägelsefullt nog är lätt att glömma bort denna övning i att uppskatta vad livet ger mig.
Att det är viktigt att uppmärksamma de gåvor livet ger oss blev jag återigen påmind om när jag hittade en intervju med lyckofilosofen Bengt Brülde. Han menar att känslan av lycka har en stark koppling till förmågan att känna tacksamhet och trygghet i tillvaron och att kunna uppleva kärlek till livet och allt levande runtomkring oss. Inte helt oväntat framhåller han att varaktig lycka är inte kopplad till materiella ting eller yttre villkor utan är baserad på en villkorslös kärlek till livet.
Detta är naturligtvis inget nytt men det är lätt att läsa orden utan att egentligen ta in innebörden. Vill jag ta till mig tanken att yttre villkor är oväsentliga för hur lycklig jag känner mig? Är jag beredd att känna tacksamhet i både med- och motgångar? Är jag villig att älska livet även när det gör ont?
En stor del av mitt vuxna liv har jag anammat tanken att lycklig blir jag när livet är gott. Följden av detta har blivit att jag sökt njutning och tillfredställelse på olika sätt. Jag har känt mig lycklig i de stunder jag lyckats men otillfredsställd och missnöjd alla de gånger livet inte uppfyllt mina förväntningar.
Först på senare år har jag närmat mig tanken att det kanske tvärtom, som Brülde framför, är så att vägen till verklig lycka ligger i att älska livet i alla lägen. Det skulle betyda att jag behöver släppa mina förväntningar och ta livet som det är. Vara tacksam för motgångar, känna tillit i storm och att älska min smärta.
